Kraftigt stigande kostnader för insatsvaror gör att lantbruket går på knäna. Den enda rimliga vägen för att nå lönsamhet och hållbarhet är att minska beroendet av och kostnader för icke-cirkulära insatsvaror.
LRFs rapport Grönt näringslivsindex för fjärde kvartalet visar på historisk nedgång för lantbruket kopplad till kraftiga prisökningar för insatsvaror. Både växtodlare och animalieproducenter måste jobba med kostnadssidan för att ha en chans att nå lönsamhet, eftersom de flesta i princip inte kan påverka intäktssidan. Att öka intäkterna kräver nya och egna säljkanaler som de flesta ser för stor risk med att ge sig på.
Det finns inte mycket utrymme kvar för ytterligare rationaliseringar i lantbruket med avseende på teknik, logistik, arrondering, etc. Det som blir helt avgörande för vilka som klarar sig nu är om man lyckas sänka kostnaderna för insatsvaror. Tyvärr står många lantbrukare och deras rådgivare handfallna inför det. Rådgivarna har i decennier pratat om rationalisering och behovet av större volymer, med antagandet att kostnadssidan inte går att påverka. Man antar 1. en viss förbrukningsnivå av diesel, gödsel, utsäde, el, m. m. för att klara sin produktionsnivå och 2. att priset på detta styrs av Marknaden. Så hoppas man fromt att priserna ska hålla sig nere eller att betalning för produkter ökar i samma takt som kostnaderna för insatsvarorna stiger. Sett i backspegeln har det knappast varit så.
Mindre insatsvaror kräver ett paradigmskifte. För växtodlarna handlar det om att skifta fokus från teknik, det vill säga att köra på recept från rådgivare, till biologi. Med regenerativt bruk och fokus på jordhälsa kan man halvera kostnadssidan, med bibehållen produktion, och i ett längre perspektiv också få bättre betalt för sina produkter. Men, det kräver en hel del i form av mental omställning, särskilt då det fullständiga fokuset på teknisk utveckling gynnat de som drivs av teknikintresse framför de som är intresserade av grundläggande saker i odling som fotosyntes.
Regenerativt lantbruk och höga doser konstgödsel är oförenliga storheter. Snabbtillgängligt kväve och fosfor i höga doser missgynnar växternas naturliga symbios med markens mikroliv och omöjliggör långsiktigt hållbar produktion. Det hjälper inte att ersätta dagens konstgödselkväve med så kallat fossilfritt kväve, som i odlingssituationen är precis samma sak som fossilkväve och därutöver kommer att bli mycket dyrare än fossilkvävet, alltså raka motsatsen till vad lantbruket behöver!
Ju fler som lägger om till regenerativt ju mindre marknad för konstgödsel. Men, växtodlarna kommer fortsatt att behöva en viss näringstillförsel och i en form som inte skadar jordhälsan, det vill säga organiskt baserade produkter med en sammansättning som liknar djurens urin + spillning, till exempel Kretsloppsgödsel från EkoBalans.